Och alla journaler måste åter en gång gås genom. Lika jobbigt varje gång att bli påmind om vad som hände...
Men jag känner mer och mer att nu fan får de hjälpa mig! Det händer ju inget, ingen gör något och alla säger att jag ska leva så här... hur då? Vad är det för liv? Det måste finnas något som någon kan göra!!!
Någonting är ju fel och inte ens patientförsäkringen verkar vilja erkänna det. Ska jag vända mig till något annat sjukhus? Någon hokuspokus-person? Ligga på de på Ersta och St Göran? Eller gå tillbaka till Stälje och kräva att de gör något?!
Igår hade jag en "ev åka in till akuten"-känsla, men lyckades på något konstigt sätt somna trots att medicinerna inte hjälpte... Då blir jag återigen så intensivt medveten om att det är på riktigt och ingen "inbillning".
Idag vågade jag knappt äta middag... så då blir det halvlågt läge istället. Fan att det ska vara antingen eller hela tiden, kan man inte bara få må bra utan smärtor, utan depression, utan stress... och gärna lite längre tid än en halv dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar