Sitter i mörkret på badrumsgolvet... Barnen bråkar och jag sliter mitt hår. Hade jag varit frisk hade jag orkat ta fajten, men nu blir det bara för mycket! Just idag.
Måste bestämma mig om framtiden måste lista ut vad jag klarar, vad som skulle funka... Ensam, naken och rädd försöker jag vara stark, eller åtminstone ge sken av det.
När vänder det?
Nu blir din lilla Mamma så ledsen så jag funderar på att avbryta vistelsen i Thailand och komma hem för att försöka vara ett stöd för dig. Skulle det kunna hjälpa och få dig att inte känna dig så ensam? Sedan är ju alltid Mammas fråga, hur mycket påverkar tabletterna? Kolla gärna igen med någon av dina läkare och förlora inte hoppet nu. Några slag är förlorade, men kriget är inte slut än. Vi finns för dig. Puss från Pappa och en gråtande Mamma.
SvaraRaderaKära Ina, Bry dig inte om vad Pappa skriver, han är alltid så snabb att reagera och alltid på fel sätt, utan att jag fått vara med och rätta till. Jag blev så ledsen när jag först läste din blogg, och förstår att allt ibland blir för mycket, men jag vet att Du är stark och snart kommer igen, kanske ännu fortare utan tabletter, eller åtminstone i minskade doser.Jag väntade igår att du skulle ringa för jag vill inte störa genom att ringa olämpligt. Kan du inte ringa mig i kväll, eller tala om vilken tid jag kan söka dig, så jag får höra hur det har gått. Vi älskar dig och vill gärna vara ett stöd så gott det går.Pussar och Kramar från din Mamma.
SvaraRaderaTack älskade ni! Jag vet att ni finns där även om ni är på andra sidan klotet! :)
SvaraRaderaDet är inte det att jag behöver stöd, utan jag behöver stå på egna ben och fatta ett beslut, det är jobbigt!
Jag har kommit till ett vägskäl där jag helst vill fortsätta rakt fram men den vägen finns inte. Utan då är frågan åt vilket håll jag ska svänga? Vad bli hållbart för framtiden? En långsiktig lösning, inte bara för stunden... Jag måste våga hoppa, men utan att veta om fallskärmen vecklas ut.
Det är svårt!